Debatt: ”Ett hållbart svenskt fiske kräver politisk handling”

Den senaste tidens debatt kring industrifisket i Östersjön har nog undgått få läsare av den här publikationen. Kritiken mot de stora industritrålarna handlar egentligen om mycket mer än det faktum att de tar upp runt 370 gånger så mycket fisk som de lokala kustfiskarna i Stockholms skärgård. Det handlar om en prioritering och en insikt i vilket typ av fiske som vi i Sverige vill ha.

För att komma tillrätta med problemet krävs flera åtgärder och samtidigt en tydlig målbild av vad det är vi vill att det svenska fisket ska vara. Handlar det om mest fångad fisk på kortast tid eller handlar det om ett fiske med stark lokal anknytning med koppling till en vidare försäljning och förädling i våra kustsamhällen?

För att gå från ord till handling lämnade Vänsterpartiet in ett utskottsinitiativ där vi presenterade fem åtgärder som vi utifrån samtal med fiskare och organisationer bedömde som viktiga att få igång en förändring kring.

För det första vill vi se en förändring av dagens resursfördelningssystem där varje båt idag har tillstånd att fiska någon eller några speciella arter. Med ett känsligt ekosystem med snabba stopp för fiske vore det rimligt med att varje fiskebåt kunde tillåtas att variera sitt fiske efter rådande situation. 

För det andra vill vi se en förändring av dagens ITQ-system med individuellt överförbara kvoter. Systemet som fördelar de pelagiska arterna, baseras på individuella kvoter som ges till varje båt. Kvoterna kan sedan också säljas eller bytas mellan båtarna. Det är ett system som gör att kvoterna samlas till några få båtar. Syftet när det infördes var att få ned antalet båtar och så blev det också vilket gör att det idag bara är några få stora båtar som kan leva riktigt gott på sina fångster. Därför menar vi att det här är ett system som måste revideras med helt andra mål i fokus.

För det tredje vill vi se att trålgränsen flyttas ut så att 12 nautiska mil ska bli den nya grundregeln. En åtgärd som yrkesfiskare längs våra kuster tillsammans med flera miljöorganisationer, lika så även företrädare från en rad regionala politiker efterfrågar. En åtgärd som skulle ge ökade möjligheter för fisken att leka men också öka kustfiskarna möjlighet till större fångster.

Utöver det la vi också två förslag om vilka råd som regeringen behövde hämta från ICES för att riksdagens skulle kunna vara med och ta relevanta beslut kring kvoterna i höst.

Eftersom så många partier talar sig varma om en levande kust och lokal fångad fisk hade jag nog förväntat mig större entusiasm i frågorna från mina riksdagskollegor. Men när utskottet i tisdags röstade om förslaget skulle gå vidare till beredning så stöttade inget av de övriga partierna det.

Det hänvisades till att frågorna skulle tas upp på annat sätt, att det var formen det var fel på. Tillåt mig att vara tveksam till den ursäkten. Att frågorna ska upp i ordinarie process kan man tycka men den invändningen hade inte delar av utskottet när man för ett par veckor sedan lyfte ett initiativ om vargen, en fråga som vi, tillskillnad från fiskefrågorna som det nu handlade om, precis hade avhandlat i den ordinarie processen.

Ord om att det här är viktiga frågor spelar ingen roll för den realitet som vårt kustfiske står för, det spelar heller ingen roll för det ekosystem som är våra hav. Det går också att konstatera att trots årtionden av information om havens utarmning och kustfiskets svårigheter är en majoritet i riksdagen inte beredda att gå från ord till handling.

Elin Segerlind, riksdagsledamot, miljö- och jordbrukspolitisktalesperson. Vänsterpartiet